Stacks Image 139
Måleriet är människans äldsta visuella medium, en tradition som var och en som applicerar färg på en plan yta för en dialog med. Gult och rött lär vara de kulörer människan använt längst. De finns i Lascauxgrottorna och i Altamiragrottorna (ca 30 000 år gamla). När människan tusentals år före Kristus började färga in tyger, lär man också ha använt gult.

Mellan 1967 och 1972 studerade jag på Konsthögskolan Valand. Det nya måleriet var nyrealism, alltså figuration. Debuten skedde på Galleri Prisma i Stockholm 1972, med utställningen AIF (arbetarnas idrottsförbund). Jag tittade på Hoppers målningar av ensamhetskänsla och alienation. Även 1600-talsmålaren Vermeers måleri intresserade mig mycket. Den nya franska romanen var viktig: Robbe-Grillet med berättelsens sönderfall, liksom filmer av Antonioni och Agnès Varda.

Fotot och kameran blev viktiga verktyg för att fånga platser och stämningar som sedan i collagets form sattes ihop med massmediebilder. Detta blev underlag för måleri och grafik. Men det var då det.

Från slutet av 1980-talet arbetar jag med linjer som bildar ytor, mönster och nya strukturer. Målningen blir en sak i sig, inte det narrativa ställföreträdandet utan linjer, ytor och färgfält, där färgen får en egen betydelse. ”Vad betyder att måla färgen?” (Robert Ryman) Att målningens yta, den applicerade färgen, upphör att vara ställföreträdande.

Jag bor och arbetar nära havet i Bohuslän. Även åkrar och fält finns utanför ateljéfönstren. Att följa arbetet på våren med åkrarna och se mönstren och spåren i jorden, är en estetisk upplevelse. När det gröna sedan sticker, uppstår skönhetens svindlande syntes. Jag är i naturen och naturen är i mig.

Andra viktiga inspirationskällor är filosofi, det ryska avantgardet, minimalismen och arkitektur.

Underlaget jag målar på är aluminiumplåtar och kanalplastskivor. Färgen lägger jag på med gummiraklar av olika slag och matriser. Större delen av tillblivelsen av en målning utgörs av förarbetet i form av skisser i skala 1:20.
Sedan börjar själva målningsarbetet.

Peder Josefsson